Vi kan inte fatta att ett helt år i Panamá har gått till ända. Tiden har bara rusat iväg och just nu håller vi på att packa för fullt, för att flytta hem till Sverige igen. Året som ligger bakom har verkligen varit intensivt, omfattande och mångfascetterat. De mål vi satte upp för detta år har nåtts med råge, vilket vi känner en stor tacksamhet för. Många människors liv har blivit förvandlade och berörda på olika sätt i mötet med Jesus. Tänk att vi har fått gå med världens bästa budskap, till så många olika människor, på så vitt skilda platser i så vitt skilda sammanhang. Och när de tar emot budskapet öppnar det upp för det förvandlande mötet med den uppståndne Jesus.

Även sista månaden kändes väldigt givande. Junimånaden började med att vi fick ett kärt besök från Sverige. Vår underbara vän Catalina Aguirre, som ingår i missionsteamet på hemmafronten, hälsade på oss i två veckor. Vicky och Catalina besökte barnhem och hakade också på ett missionsteam från USA och besökte en del avlägsna platser i Panama.

Själv har jag de tre senaste veckorna predikat i 6 olika församlingar. Det kändes lite speciellt i den sista församlingen vi besökte. Det var som en avslutning på en lång ettårig resa, efter hundratals och åter hundratals mil, ja säkert tusentals mil med bil, båt och flyg. Jesus brukar ju dessutom spara det bästa vinet till sist, och vi fick be med en härlig grupp människor till andes dop. I många av dessa församlingar möter man en enorm trofasthet och överlåtelse. Ofta möter man människor som gått i en eller två timmar för att komma till mötet, och som efter mötet traskar iväg i becksvart mörker på vägar, utan ficklampor, där vanliga bilar har svårt att komma fram. De kanske är hemma i sin enkla boning klockan ett eller två på natten. En kvinna minns vi speciellt. Hon hade en väldig hunger efter Guds Ord och hade gått i två timmar för att komma fram. Hon var gravid i nionde månaden. Många av pastorerna i dessa församlingar är för alltid inetsade i våra hjärtan. Vi har sett hur de offrar sig så totalt. De får inga löner. De bor i boningar som de flesta svenskar inte skulle kalla för riktiga hus. Men de klagar inte. De har en orubblig hängivenhet och ser det som det största privilegium att få tjäna kungars Kung. Därför har det varit en förmån för oss att få tjäna dessa hjältar i Guds rike.

Tiden i Panamá är nu till ända. Det är så mycket och så många saker och så många människor vi kommer att sakna. Det som gör att allt känns lättare att vi har så många vänner som vi längtar efter att träffa igen i Sverige och så många nya äventyr i Guds rike som ligger förutberedda och väntar. Förberedda av Honom som verkar i den andra änden, där vi inte ser och vet. Vi reser hem mot nya äventyr i den helige Ande.

Jesus sa att man blir lyckligare av att ge än att få. Visst är det så. När man får vara med och avhjälpa hunger och fattigdom, då bubblar glädjen som allra mest. De goda nyheterna, evangeliet, som leder till på djupet förvandlade liv, måste alltid följas av praktisk handling. Där vi visar att vi inte bara pratar om Guds kärlek, utan visar det i praktisk handling, att vi verkligen bryr oss om hur människor har det. Jag har verkligen lärt mig att uppskatta allt socialt missionsarbete som utförs världen över. Det rör vid mitt hjärta att se de enorma insatsstyrkor som sätts i rörelse när områden på jorden drabbas av kris. När massor av människor kastar sig in i ett osjälviskt arbete som innebär otroliga uppoffringar. Allt för att hjälpa den som lider. Evangeliet, de bästa nyheterna världen någonsin hört, blir mer trovärdigt när vi inte bara predikar det, men också visar att vi att verkligen bryr oss om den nödställde. Detta var något som Jesus hela tiden kom tillbaka till i sin undervisning, att evangeliets predikan måste åtföljas av socialt arbete.

Det har för oss varit en glädje att få delta i sådant arbete vid olika tillfällen. När man ser glädjen och tacksamheten i ögon hos någon som är i stort behov, när man överräcker den hjälpande handen, är tillräcklig för att man ska känna att man kan göra detta resten av livet. För några dagar sedan deltog vi i ett sådant arbete. Donationer från ett par sammanhang hade anlänt från USA, men hade svårt att finna fötter och händer ut till de behövande. Självklart ställer vi upp med det vi kan bistå med. Jag älskar min missionärsbil, en Toyota Land Cruiser, men allra mest älskar jag när den är fullpackad med kartonger fyllda av mat till de fattiga. 41 kartonger lyckades vi packa in. Tillsammans med ett par andra fordon som också var fullpackade, begav vi oss in i djungeln och över bergen. De fyra sista milen var den lilla smala vägen en ren berg och dalbana, utan raksträckor, med branta stup vid sidan av vägen. På ett par ställen var den märkt av den hårda regnperioden, och bitar av vägen hade rasat rakt ner i ravinerna. Det är då man är glad att man kommer åkande i en rejäl bil. På andra sidan djungeln och bergen bredde till sist Atlanthavet ut sig och alla de små öarna vilka är befolkade av Kunaindianerna. De säger att det finns en ö för varje dag under året. D.v.s. 365 öar. Här är behoven gigantiskt stora. Man kan lätt känna som att hjälpen man kommer med är som en droppe i havet. Speciellt när man står där vid detta stora hav, och lastar de små båtarna med kartongerna vi nyss kommit med. Men det är så man måste jobba. Att se förvandlade liv handlar ofta om att ge den där droppen. Vi ger glädje och liv, en droppe i taget. Man kan också se det ur deras perspektiv som tar emot hjälpen. För dem är det inte som en droppe. För dem är det som ett regn.

Nu väntar junimånaden. En månad som handlar om att flytta till Sverige. Det är många bitar som nu behöver ställas i ordning. Trots att det kommer att ta mycket tid i anspråk kommer vi att besöka några församlingar och jobba så mycket vi kan tills vi åker. Hemresedatum är satt till första juli. Dock landar vi inte förrän den tredje juli i Sverige. Vi måste nämligen vänta ett dygn i Madrid på vårt anslutande flyg till Stockholm. I Sverige väntar en spännande tid!

…To be continued…

Djungelvägen till Darien börjar vi kunna nu, efter att ha kört vägen fram och tillbaka ett stort antal gånger. De sista två veckorna spenderade vi mycket tid i Darien. Först hjälpte Vicky till ena veckan i en konferens, och sista veckan var vi huvudtalare i en pastorskonferens. Resorna kan vara ganska äventyrliga. Den här resan stod en krokodil vid vägkanten. Lite längre fram höll vi på att köra på en fet ko som plötsligt sprang ut framför bilen. På tillbakaresan hamnade vi bakom en lite lastbil med flaket fullproppat med människor, alla med ståplats.

På ena resan hade jag med mig Alice i bilen. Vi blev stoppade vid den ordinarie poliskontrollen. Oftast släpper de fram dig efter att ha tittat på passet, men inte denna gång. Jag hade nämligen glömt att ta med Alice pass. Jag pratade med poliserna, som ser ut som militärer, om att vi bara skulle lite längre fram och hämta upp min fru som var på en konferens. Men de sa att det enda håll jag kunde åka var 15 mil tillbaka till Panama City. De bad mig ringa till Vicky, men det gick ju inte eftersom hon var inne på konferensen. Jag förklarade för dem att vi då blev tvungna att vänta där tills konferensen var över och min fru började undra var jag var. De visade mig att jag kunde sitta strax intill ett bord vid vägkanten, där polischefen och en till satt och skrev med ficklampor som enda belysning. Efter att ha lugnat Alice i fem minuter, började jag sedan prata med poliserna. Jag kommenterade att de hade mycket jobb där och att de behövde bättre belysning o.s.v. När de kände att jag brydde mig om dem blev de väldigt trevliga och pratsamma. Då berättade jag att vi jobbar mycket med att hjälpa dem fattiga i Darien och att vi under översvämningsperioden köpte 2500 kilo mat till de fattiga. Polischefen som hela tiden suttit tyst och skrivit, sträckte sig då fram och tog upp mitt pass från bordet och gav det till en av de yngre poliserna och bara viftade med handen att vi kunde åka direkt. Ja, så kan det ofta gå till på färderna genom djungeln. Jag har alltid en bra och tacksam attityd till poliserna, även om de ofta är överdrivet misstänksamma. Anledningen är att de jobbar stenhårt på att få stopp på droghandeln mellan Colombia och Panama, som går rakt genom djungeln. En svensk sitter i fängelse i Panama City för att ha smugglat knark den vägen. Han har 5½ år kvar av sitt straff.

Pastorskonferensen var oerhört produktiv. Pastorerna var enormt tacksamma för allt de tagit emot. Vi valde inte ämnena själva utan gick på önskemålen från Dennis och Jeanne Cooke, missionärsparet som varit i Darien i 30 år. Mina ämnen var ”Tiondet – Porten in i överflödets land” och ”Submission & Authority”. Vickys ämnen var ”Visionen och hur man kommunicerar den” och ”Absaloms ande och hur man känner igen den”. En annan sak som var väldigt givande var när vi svarade på frågor om hur man hanterar olika saker i en församling. Man känner verkligen för dessa pastorer som utöver de normala utmaningarna som alla pastorer har världen över, också utmanas av en hel del andra saker som inte är så vanliga i exempelvis Skandinavien. Därför vill man på allt sätt forma sådana här dagar så att pastorer känner sig jätteladdade, inspirerade och utrustade att gå vidare i det mycket värdefulla arbete de utför.

Det var två ämnen som jag och Vicky undervisade som jag kände att Sverige behöver extra mycket undervisning i. Ämnena ”Submission & Authority” och ”Absaloms ande och hur man känner igen den”, är ämnen som jag och Vicky samtalat mycket om, och hur det finns ett mycket stort behov av tydlig undervisning omkring detta. Det finns alldeles för många med en Absaloms ande som springer runt och inte drar sig för att skada lokala församlingskroppar. På grund av att dessa inte avslöjas fortsätter så kallade andliga ledare att ge dem utrymme att härja fritt och sprida denna typ av ande. Vår förhoppning är att ledare som är bättre skickade än oss själva kan börja ge tydlig undervisning på detta område, så att människor i församlingar kan lära sig att känna igen detta och inte ryckas med när Absalom smyger runt.

To be contiuned…..

Sverige, Sverige, fosterland. Det är alltid lika speciellt att få komma hem till Sverige. Lika speciellt är det att få komma till Harvest Center Stockholm. Det finns ingen plats eller församling på jorden som för oss är så speciell. Man kommer hem till familjen och det går inte att beskriva hur underbart det är att möta den enorma kärleken och mottagandet från alla vännerna där. Det är verkligen som att komma hem till den närmaste familjen.

Jag känner också en stor glädje över att Harvest Center är på så stark frammarsch. Pastorerna John-Ted och Fredrika Berge, tillsammans med hela ledarskapet och alla hjältarna i församlingen, gör ett beundransvärt arbete. De har haft många utmaningar och svårigheter, men har segrat igenom allt detta. Många nya medlemmar välkomnas hela tiden och det går framåt och växer på alla håll och kanter. I gudstjänsten där jag predikade blev 3 stycken döpta till Kristus. En annan underbar sak var att se ung man från en Stockholmsförort gensvara på frälsningsinbjudan och ge sitt liv till Jesus. Härligt att se min gamla medarbetare Jorge Moreno direkt ta tag i uppföljningssamtalet och hjälpa denne nyfrälste med de första stegen med Gud. Ja, det var så mycket jag njöt av på Harvest Center, så listan skulle bli lång om jag fortsatte.

Under två veckor undervisade jag på Harvest Center bibelskola. Man känner alltid samma speciella inspiration och motivation varje gång man möter dessa ljuvliga elever. Ämnena denna gång var dels Helande – En del i försoningen, dels Ande, själ och kropp.

Harvest Center Bibelskola har verkligen fått ett ökat momentum. Redan har långt fler elever ansökt till nästa år, än något annat år tidigare. Detta känns mycket roligt och vi känner stort ansvar att göra allt vårt bästa för att säkerställa den höga kvalité vi hittills har kunnat ha. Allt för att elevernas alla förväntningar ska mötas och överträffas.

När man kommer till Sverige finns det vissa saker som är självklara. Man bara måste få en Kebabtallrik, en Calzonepizza eller Supermeal på Sibylla. Från familjen i Panamá hade jag också med en önskelista, mestadels bestående av Marabouchocklad och Sveriges unika plockgodis. Därför blev det en ren minijulafton när jag landade i Panamá. Trots att vi bor bara fem minuter från flygplatsen, ringde nått av barnen på väg från flygplatsen och undrade om jag inte kom snart.

Sällan har jag rest så mycket, så långt, under så lång tid. Jag trodde att jag rest mycket under det senaste 1 ½ året, men nu blev det ännu mer. Av 35 dagar i rad, i mars/april, var jag på resande fot 30 dagar.

Först bar det iväg till ett mycket spännande land i Sydamerika. Landet där Brasiliens fotbollslandslag alltid förlorar. Landet där världens högst belägna sjö ligger. Landet där mängder av människor härstammar från det mäktiga Inkaimperiet. Landet där du kan åka på världens farligaste väg. Landet som haft mer än 190 revolutioner sedan det blev självständigt 1825. Landet heter Bolivia, och är med sitt mäktiga bergslandskap ett mycket vackert land att besöka.

Jag trodde att jag snabbt skulle ta mig till Bolivia från Panamá. Det visade sig vara svårare än jag trott att få en bra flygresa dit, på de datum då jag önskade resa. Jag reste i mer än ett dygn innan jag var framme. Färden gick över El Salvador och Peru, och fyra olika flygplan, innan jag till sist landade i Cochabamba. Där väntade mina underbara vänner David och Violeta Larsson, och deras fantastiska barn Jonas och Josefin, som nu har blivit vuxna. Vi hade den stora förmånen att få sända ut denna familj 1996, från den församling jag och Vicky då var pastorer i, Församlingen Agápe i Falun. De reste ut och har utfört ett skolboksexempel på apostoliskt missionsarbete. Rest upp en underbar församling och bibelskola som i sin tur har planterat andra församlingar och bibelskolor i Bolivia. Här skulle jag nu undervisa och predika under två veckor.

Deras bibelskola hade sin start samma dag som jag började undervisa. Man drog helt enkelt igång med det ämne jag skulle undervisa om. Tydligen är det viktigt att det blir en bra start på bibelskolan för att det ska bli många elever. Många bestämmer sig i sista stund, samma dag eller ett par dagar för sent. De tyckte att ämnet Blodsförbundet var det bästa att dra igång med. Detta var en stor förmån för mig att vara med om. Det var också underbart att få dela glädjen med David och Violeta, att man slog nytt rekord i antal elever. Detta bibelskoleår skrev de in 111 elever. I två veckor undervisade jag dessa elever och många var vittnesbörden från eleverna om hur deras liv blev fullständigt förvandlade. Gud gjorde så mycket. Jag vet inte hur många gånger eleverna förklarade att de aldrig under hela deras kristna liv tagit emot någon undervisning som så mycket påverkade, förändrade och förvandlade deras liv. En kvinna berättade att hon varit frälst i 30 år, men att hon under den tiden aldrig tagit emot något som så fullständigt revolutionerat hennes liv och tjänst i Guds rike. Vad viktigt det är att evangeliet, de goda nyheterna, inte bara blir predikat utan också undervisat. Det är allt vi gör, vi undervisar evangeliet, de goda nyheterna. Ett budskap som inte är vårt, utan Guds eget budskap till varje människa.

Självklart var det också en höjdpunkt under besöket i Bolivia att få predika i huvudförsamlingen i Cochabamba, La Palabra de Fe. Besök gärna deras hemsida http://www.fe.org.bo/index.php?permalink=inicio_4.html

Cochabamba har också en härlig attraktion, den höga Jesusstatyn. Den var intill helt nyligen världens högsta Jesusstaty. Även om den numera är nummer två så är den fortfarande den högst belägna Jesusstatyn, 3000 meter över havet. En dag när jag tittade ut från mitt sovrum hemma hos David och Violeta fick jag se en märklig syn. En starkt skinande regnbåge, med superklara färger spände över hela himlen. Denna sällsynt vackra regnbåges ena fot gick rakt ner över Jesusstatyn. Det var en sällsam syn, att se detta förbundstecken mellan Gud och Noa, precis innan jag skulle åka och undervisa om förbundet genom Jesu blod. Jag försökte fånga det med kameran men ingen bild visar hur vackert detta egentligen var i verkligheten.

I Cochabamba och Bolivia börjar man märka att man är i närheten av Brasilien. De i Europa svårfunna Brasilianska restaurangerna finns här större omfattning. Oj vad tacksam jag var till David och Violeta att de tog med mig till en sådan på självaste Fars Dag i Bolivia. Med oss var också Josef Sjöberg, min gamle vän från Sverige. Det var jätteroligt att stråla samman så långt ifrån Sverige och få tillfälle att umgås den mesta av tiden i Bolivia.

En annan sällsam gåva var när några Svenska pingstmissionärer bjöd in oss till deras bas. Där bjöd dessa härliga människor oss på Pitepalt. Jag älskar Pitepalt och var näst intill chockad över deras utmärkta försök att få till denna läckerhet så långt från de norrländska skogarna.

Det har verkligen varit en mycket speciell erfarenhet att få resa i olika länder i Sydamerika. Tidigare hade jag en förutfattad mening, att dessa länder alla var ganska lika. Nu har jag upptäckt att de är lika olika som länderna i Europa. Man kanske pratar samma språk, spanska eller portugisiska, men länderna i sig är så olika. Jag hoppas verkligen att jag en dag ska få återvända till alla vännerna i Bolivia.

”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” 1 Petr. 1:18-19

Jag glädjer mig i Guds stora nåd och kärlek till oss. Att han har sänt sin son till jorden för att frälsa oss. Att han inte skäms för att kalla oss sin familj. Att vi är hans bröder och systrar. Att han kan ta oss från mörkret till ljus. Ja, Jesus är vår Frälsare, men han är mer än det, Han är vår befriare. Han har friköpt oss!

Låt de här orden vara mer än bara en blogg eller nyheter från missionärer. Jag ber att de här orden ska vara Ord från Gud som inspirerar dig att leva ett liv fritt från synd, och ett liv full av seger i Honom.

Det är en glädje att få predika Guds Ord för människor och se hur Han förvandlar deras liv och befriar dem från mörkret och från alla effekter av synden i deras liv. Samma Ord är en inspiration och en uppmuntran för oss, som redan känner Honom, att vilja leva ett rent liv. Där synden inte har någon makt över oss, för vi har blivit friköpta från synden. Ett stort pris har blivit betalat för att de som har blivit skadade, brutna, förstörda och har förlorat så mycket på grund av syndens makt ska kunna bli befriade och upprättade. Det Jesus gjorde var inte bara för att förlåta våra synder, utan också för att befria oss och ge tillbaka till oss allt det som synden har tagit och tar från oss.

För några dagar sedan, när jag stod och lagade mat, knackade det på dörren. Jag gick för att öppna och såg att det var en av vakterna som jobbar vid entrén till området där vi bor. Han hade fått vetat att vi var kristna och ville prata med oss. Han berättade att han hade blivit frälst när han var femton år, och att han gick till kyrkan några år. Han hade lärt sig så mycket om Gud och Bibeln, men saker hände som gjorde att han efter ett tag lämnade Gud och församlingen. Han hade varit borta många år, men nu ville han komma tillbaka till Gud. Han ville att vi skulle hjälpa honom. Han var rädd. Han hade ingen frid i sig, och han förklarade hur dåligt han mådde i så många år. Han orkade inte längre, han ville få frid i sin själ.

Mitt hjärta brast på en gång och jag kände stor kärlek för honom. Jag började berätta för honom hur glad Gud är för att han ville komma tillbaka. Jag berättade om Guds stora kärlek till honom, och hur Gud välkomnar honom med en faders kärlek. Att Gud vill upprätta hans liv och ge honom ett nytt liv med Honom. Vi pratade mycket den kvällen. Jag kommer aldrig att glömma hans ansikte och hans tårar som rann nerför hans kinder och hans darrande läppar så han inte ens kunde prata när han upplevde Guds kärlek! 

Nästa dag såg jag honom. Han var som en ny människa. Han vill hitta en församling dit han kan gå till. Han har börjat be lite och läsa bibeln. Jag vet att Gud kommer att upprätta honom. Jag är så glad att världen inte kan ha honom längre. Han tillhör Gud!

Han sa att han hade förlorat många år, men jag förklarade för honom att oavsett förlust eller misslyckandet, så vill och kan Jesus förvandla och återupprätta hans liv. För Han är mer än vår Frälsare. Han är vår Befriare som ger oss liv och hopp, och vill fixa det som är trasigt i oss på grund av synden!

I fredags besökte jag kvinnofängelset ännu en gång. Den här gången var det 60 kvinnor som kom för att studera Guds Ord. Där får man också se resultatet av Guds förlossande kraft. Vilken syn det är att se kvinnor med olika bakgrund och som har blivit inlåsta för att de har gjort något hemskt under satans betryck, nu stå där med upplyfta händer och sjunga så högt både på engelska och spanska ”I am trading my sorrow, I am trading my shame, I am laying it down for the joy of the Lord”. Samma kvinnor håller nu en bibel i handen, och kommer till bibelstudium varje fredag därför att de vill gå med Gud nu. De vill inte längre leva det gamla livet. På ett bibelstudium i fredags ställde jag frågan, ”Vad betyder 2 Kor. 5:17 för dig?” och svaret var, ”att jag är en ny människa, jag har ett nytt liv, jag är fri”. Jag ville jubla när jag hörde deras svar! Hur kan någon som är inlåst i ett fängelse säga ”jag är fri”, men de är det och de upplever det så. Jesus är nu deras Herre och han är deras Frälsare och Befriare! Han kommer att ge tillbaka de åren som de förlorat (Joel 2:25)

Det är förbjudet att ta bilder vid kvinnofängelset, men här är en bild från utsidan.

Så för dig och mig som känner Honom, låt oss inte leva under syndens makt längre. Såsom vi gav honom vårt hjärta när vi tog emot Honom och han förlät våra synder och upprättade vår relation med Gud, låt oss också ge honom de trasiga bitarna av vårt liv. Det som vi håller för oss själva. Det som vi inte låter honom förändra. Han vill vara Herre över varje del av våra liv, Han vill arbeta i oss och genom oss, och låta sin frälsande kraft flöda i oss! Nu passar det bra att sjunga  ”♪Min befriare lever ♫”, jag tror jag gör det nu.

Tusen tack för din gåva som gör att vi kan sprida Guds Ord här i Panama. Gud välsigne dig! All min kärlek till dig!

Vicky

Bogotá, beläget på 2000 meters höjd i Colombia, med ett klimat som liknar svensk sommar, är en mycket spännande stad. Här händer väldigt mycket. Mängder av byggnadsprojekt pågår överallt. Nya fina stadsdelar byggs med enorm fart. Också Guds rike byggs på ett imponerande sätt. Bogotá inhyser flera mycket stora församlingar, med tiotusentals och åter tiotusentals hängivna medlemmar. Därför är det alltid speciellt att återvända till denna plats.

RHEMA Colombia, som leds av pastor John Romick, är en del av Iglesia Cristiana de Colombia, och har c:a 1800 elever. 1500 kommer en frivillig dag i veckan under 3 år, med möjlighet att komma mer än en dag. De övriga 300 eleverna kommer varje dag till en tvåårig bibelskola. Hälften av dem kommer på morgonen, den andra hälften på kvällen. Dessa 300 elever undervisade jag under min 9-dagars vistelse i februari. Ämnet var Ständigt Växande Tro. Sällan, kanske aldrig, har jag upplevt ett sådant flöde och kraft i lektionerna. Jag kände mig oerhört tacksam till Gud när eleverna mot slutet berättade allt vad som skett i deras liv och hur mycket dessa lektioner betytt för deras liv. Tolkarna på denna skola är helt unika. Bland de allra bästa jag träffat på. De är så bra så att de gör hela undervisningen bättre. Min spanska börjar bli bättre, så jag kan höra om tolkarna inte tolkar helt korrekt. Dessa tolkar behövde jag knappast korrigera. Ska precis till att börja min andra spanska kurs och ser verkligen fram emot att en dag kunna predika på spanska.

Utöver arbetet på bibelskolan predikade jag också i ett par församlingar, huvudförsamlingen Iglesia Cristiana de Colombia med strax över 1000 medlemmar, samt Pueblo Santo. I Pueblo Santo överraskades jag av den helt underbara lovsången. Inte bara var musikerna enorma talanger, fyllde av kreativitet och kunnande. Det fanns en atmosfär som jag nästan får gå tillbaka till 80-talet för att hitta. Man ville inte att de skulle sluta. Man fick helt enkelt inte nog. Efter predikan gjorde jag en enkel inbjudan. Många kom fram för förbön. När de märkte den profetiska anden som började flöda, så ville alla i den fullpackade kyrkan ha förbön. Gud var så god och mötte många människors behov på ett övernaturligt sätt. Pastorparet Miguel och Gloria Angelo tog emot tilltal från Gud rakt in i deras situation, vilken jag inte hade någon aning om. Också själva predikan verkade vara specialdesignad för dem och deras församling. Efteråt bjöd de ut mig på en fin hamburgerrestaurang och sedan vidare på en tour i centrala Bogotá. På tisdagkvällen bjöd dem hem mig till sin bostad. Det visade sig att den bästa hamburgaren i Bogotá gör pastorsfrun själv. Jag åt två gigantiska sådana och rullade senare därifrån.

I mars väntar en annan spännande resa till ännu högre höjder och ett annat spännande land i sydamerika, nämligen Bolivia. En resa jag velat göra ända sedan 90-talet. Där finns nämligen mina gamla vänner David och Violeta Larson. Egentligen skulle jag åkt redan första veckan i mars, men vi har skjutit fram resan till den 12:e p.g.a. av alla karnevalerna i dessa delar av världen. De försvårar på många sätt att göra det man planerat.

Det lilla 20-sitsiga propellerplanet landade tidigt på morgonen på den lilla ön Por Venir, längs Panamas atlantkust. Por Venir är en av mängder av öar i San Blas-regionen som är under Kunaindianernas styre. Från den 3 februari och en vecka framåt var jag och Vicky där för att ge Guds livsförvandlande ord till dessa indianer. De enda byggnaderna på Por Venir var polisstaionen, Kuna Congresso och Hotel Por Venir. Vi bodde på hotellet, som mer borde kallas för ett ruffigt vandrarhem, men med en härlig speciell charm. Vi gillade stället och därifrån åkte vi runt på motorbåtar till de olika öarna. De flesta öarna i San Blas är bebodda och smockfulla med hyddor. Några har lämnats orörda för turister, vilka indianerna tjänar pengar på. De orörda öarna är paradisliknande med vita palmstränder runt om, i bästa Mikronesienstil. 

Redan samma förmiddag som vi landade körde vi igång. Allen Sappington, som varit missionär i San Blas under många år hade samlat 10-15 unga hängivna gudsmän som kom med båt från olika öar för att vara med på en tvådagars ledarskola. 2-3 stycken av dem var redan pastorer på ett par olika öar. På natten sov dem i vanlig Kunastil i hängmattor uppspända åt olika håll i den hyddliknande kyrkan på ön Nalunega. Hela ledarskolan avslutade vi med att be för dessa unga ledare. Några av dem var inte döpta i den helige Ande. Därför bad vi speciellt för detta, och det var underbart att se hur Guds Ande kom över dem och tungotalet dånade så att taket höll på att lyfta sig när de prisade Gud.

De kommande dagarna tillbringade vi med att åka till olika öar och församlingar. På en av öarna, som på Kunaspråk heter Den Lilla Apelsinen, ville självaste hövdingen träffa oss. Han hade vissa saker som han ville ta upp med missionärerna. Det funkar så att man får komma till den stora kongresshyddan mitt på ön. Där brukar alla männen i byn regelbundet samlas för att diskutera, avgöra domsbeslut, eller lyssna till shamanen som i timmar rabblar deras historia. Hängmattor är uppspända i mitten där hövdingen sätter sig för leda samlingarna. Vi satt på ett par träbänkar och hövdingen satt i en hängmatta. Vi var tvungna att kommunicera genom en tolk eftersom hövdingarna vägrar pratar något annat än Kunaspråket. Jag hade en stark Seb Macahan känsla. När vi sedan gick till hyddkyrkan på ön kom vi förbi en hydda varifrån vi kunde höra en shamans sjungande. Om någon är sjuk kommer shamanen, om man har betalat lite pengar. Han sätter sig under hängmattan, under huvudet på den som är sjuk. Han tänder rökelse och försöker sedan få andarna i de trädockor som finns i en trälåda att bege sig ner i underjorden för att slåss mot de onda andar som kommit upp och övervunnit hälsoanden i människan. Ju fler dockor man låtit snida desto större är chansen enligt deras tro att man kan bli frisk. Om inget händer får man betala en annan shaman. Kunaindianerna är alltså animister. De tror på himmel och helvete, på en Gud som skapat allt och som människan vände ryggen. Deras tro ligger mycket närmare evangeliet än ickeanimistiska religioner. De behöver bara lära sig att det är Jesus Kristus som är vägen till Gud. Flera andra kulturella särarter fick vi studera. Det var mycket intressant. För första gången fick jag även chansen att äta Iguana (Leguan), vilket jag länge har önskat.

I de små församlingarna mötte vi en underbar respons från människorna. Vi betjänade allt ifrån de små barnen, till gamla rynkiga tvåtandade Kunakvinnor, till tonåringar som såg ut som och agerade som tonåringar i en Stockholmsförort. Jag fick predika enkelt, eftersom det behövdes tolkas först till spanska och sedan till Kunaspråket. Trots detta gensvarade människorna direkt på inbjudningar till förbön. Det var härligt att se Vicky be för några Kunakvinnor som ville ge sina liv till Jesus.

Mot slutet av veckan spenderade vi en hel dag på en paradisö. Man tror knappt att det är sant att det finns så vackra ställen på jorden. Det kristallklara vattnet med fiskar i alla färger. Där lärde vi känna en kvinna från Colombia och hennes fästman, en doktor från Spanien. Han var på tillfälligt besök hos henne. Hon bor sedan några år i Panama City. Vi började umgås med dem resten av dagen och hela nästa dag. Det slutade med att hon nästa söndag följde med oss till den församling som vi går till i Panama City. Nu vill hon komma till kyrkan jämt, även om vi inte är hemma och kan ge henne skjuts.

En annan underbar gåva från Gud var när vi fick se en delfinmamma och hennes lilla unge simma alldeles vid båtkanten. Vi for även iväg på en liten fisketur längs ett rev och visst fick vi upp en och annan matfisk. En annan spännande syn var några stora rockor som simmade runt i det grunda vattnet.

Vi återvände till Panama City mycket nöjda, med en känsla att tiden och pengarna vi spenderat var välinvesterade.

De senaste två veckorna har vi rört oss från öst till väst i Panamá. Alltifrån Santa Rita de Anton i väst, Panama City i de centrala delarna, till Qeubrada Honda Darien i öst. Därför har det varit så skönt att äntligen kunnat köra en fyrhjulsdriven bil. Vår Toyota Land Cruiser gör jobbet helt utmärkt när vägarna förvandlas till leriga håliga jordvägar. Vår minivan står fortfarande där med trasig växellåda. Nästa vecka ska den lagas och sen får vi försöka sälja den.

Panama International Church är den församling som blivit vår hemförsamling här i Panamá. Egentligen ville jag och Vicky vara med i en typisk spansktalande karismatisk församling, men vår barn fastnade för den här församlingen. Församlingen är lite över ett år gammal och riktar in sig på att nå den stora internationella befolkningen i Panamá City. Pastor Chad i församlingen bjöd in mig att predika i januari. Jag predikade om att Herren är vår hjälpare och fick för första gången i Panamá använda powerpoint. Människor gensvarade på inbjudan till förbön och flera unga människor uttryckte efteråt sin tacksamhet över vad de fick uppleva i mötet. Vi tycker så mycket om den här församlingen och det har visat sig att det var bra även för mig och Vicky att vara med där. Det är nämligen en församling som många amerikanska missionärer besöker. Flera av dem har blivit underbara vänner som vi umgås med och även jobbar tillsammans med här i Panamá.

Några dagar senare besökte vi en församling väster om Panamá City. Platsen heter Santa Rita de Antón. Ett underbart vittnesbörd var att pastorn hade känt sig uppgiven och lite nedstämd innan vi kom. Men under första kvällsmötet hade hon blivit så betjänad av Guds Ord och Guds Ande. Hon åkte hem laddad, uppmuntrad och uppbyggd. Strax efter att hon hade kommit hem knackade det på dörren. En mamma kom med sin sjuttonåriga dotter som i sin tur hade ett litet barn. Dottern till mamman har en man som misshandlar henne så kraftigt att hon var tvungen att fly. Mamman frågade om dottern fick vara hos pastorn. Självklart var hon välkommen in. Pastorn berättade att det hon hade fått uppleva i kvällsmötet gjorde att hon hade kraft att hjälpa denna unga tjej. Tjejen fick ett möte med Gud och blev frälst. Nästa dag var hon med i kyrkan och lyssnade på de två lektioner jag gav om att vara ledd av den Helige Ande. Efteråt kom alla fram för att få förbön inklusive denna unga tjej. Det finns ingen större glädje än att se den hur den helige Ande verkar och att vi får vara med på ett litet hörn tillsammans med många andra.

De senaste dagarna har vi tillbringat ute på Vida Ministries i Darien. Här har vi haft fullt upp från tidig morgon till sena kvällen. Jag och Vicky har spelat in 12 entimmeslånga radioprogram och predikat i församlingen med Emberaindiander. Vicky har undervisat ledarna i barnkyrkan och jag har undervisat om pappans roll i hemmet. Pastorsparet i församlingen vill att jag under hela våren ska undervisa en sådan serie till alla pappor. Utöver detta har Vicky hjälpt till med att ta hand om alla kläder som doneras till de översvämningsdrabbade människorna. Själv har jag jobbat några timmar med att gå runt med en weed eater och klippa ner allt det höga gräset som vuxit upp på Vida Ministries 27 hektar stora tomtområde. Nu är nämligen den rätta tiden att göra det, när vi är på väg in i torrperioden. Då växer inte gräset så högt. Några indianer var också här och hjälpte till. De gick runt med en stor machette i ena handen och en lång käpp i andra handen. Käppen var till för att bekämpa alla ormar som ligger och lurar i det höga gräset.

I december drabbades Panama av de svåraste översvämningarna någonsin. Tiotusentals människor blev totalt hemlösa och förlorade alla ägodelar i denna katastrof. I provinsen Darien där vi arbetat en hel del låg många byar, alla husen, skördefält helt under vatten. Här nedan kommer en rapport samt ett flertal bilder som beskriver situationen och den insats som vi tillsammans med sponsorer i Sverige och vänner här i Panama har bidragit med. 

Vattnet i en översvämning är mycket hälsofarligt. Vattnet innehåller avloppsvatten, rester från uthus, bränslen från bensinmackar. Vattnet smittas också ner av alla hundratals döda kor, hästar, grisar, kycklingar etc. Hela kycklingfarmen i El Llano med enorma mängder kycklingar stod helt under vatten. På ett ställe dog exempelvis 400 kor. I El Llano flöt det omkring kistor och döda kroppar från kyrkogården. All detta gör att vattnet sprider sjukdomar. Människorna i Yaviza som inte ville evakueras av regeringen befinner sig nu i karantän p.g.a. smittorisker. Vattnet kan även vara strömförande p.g.a. närligganden elverk och kablar. Mängder av människor fick fly så hastigt att de inte fick med sig något annat än kläderna de hade på kroppen. Efter att vattnet har sjunkit är allt täckt av gyttja. En gyttja som är starkt hälsofarlig. Vi kunde se på träden hur högt upp vattnet stigit. Träden var hälften bruna hälften gröna. I t.ex. byn Rio Sito lämnade översvämningen efter sig en halv meter starkt hälsovådlig gyttja. Husen är oftast byggda av cementblock. Dessa blir helt förstörda av vattnet och rasar mycket enkelt ihop. Broar som varit översvämmade kan vara livsfarliga efter en översvämning. Med andra ord är situationen inte löst bara för att vattnet har dragit sig undan. 

Genom församlingar och sponsorer i Sverige lyckades vi inhandla 2½ ton mat. I Panama City köpte vi ris, bönor, olja, salt och tonfisk, direkt från en distributör. Detta transporterade vi ut till Darien där det lades i förråd. Tillsammans med hjälp som kom från annat håll i form av spaghetti, vattenflaskor, kött, och kläder så paketerade vi två slags kassor. I den ena kassen fanns 2½ kilo ris, ½ kilo bönor, 1 kilo spaghetti, ½ kilo salt, 2 burkar tonfisk, 1 burk tomatsås, 1 flaska olja. I den andra kassen fanns 1½ kilo nötkött. Dessutom delades också vattenflaskor och kläder ut. Detta var naturligtvis för att främst avhjälpa den mest akuta nöden för så många som det kunde räcka för. Inte för att skapa en långsiktig lösning. Dessa människor kommer att befinna sig i en katastrofsituation under lång tid. Nu behöver de större hjälporganisationerna ta vid. 

Vårt mål var att ge hjälp där det verkligen behövdes. Vi var tvungna att först undersöka hela läget mycket noggrant. Dels för att förstå var behovet fanns och hur stort det var. Vi behövde också undvika tjuvar, oärliga människor samt politiker som vill utnyttja läget för att göra sig ett namn. T.ex. fanns det byar som regeringen officiellt påstod att de hade hjälpt. Men hjälpen bestod i att de med helikopter släppt av 40 små påsar till 400 behövande. Andra hjälpte inte regeringen alls. T.ex. de människor som inte vill evakueras bort från sina hem. De stod helt utan vatten och mat. Regeringen sa att de fick skylla sig själva. Det fanns ingen förståelse om hur svårt det kan vara för människor att bara överge sitt hem och sina tillhörigheter för att bara tas till en liten lokal skola flera mil bort, tillsammans med hundratals andra. De lokala pastorerna på de olika platserna var viktiga i arbetet att få ut hjälpen till de som behövde det bäst.

Bilderna nedan visar matens väg ut till de behövande. De visar också bl.a. översvämningen i Yaviza. Den sista orten på Pan American Highway. Där tar vägen slut. Efter den finns bara djungel hela vägen in över gränsen till Colombia. Den orten översvämmades helt. På en av bilderna syns huvudgatan i Yaviza. Bilderna som visar hur det ser ut efter en översvämning är från El Llano, en av de första orterna på väg in i Darien. Där stod mängder av hus helt under vatten. En bild visar en liten församlingsbyggnad, nu helt förstörd. En annan bild visar kycklingfarmen som stod helt under vatten. En bild visar ett risfält där hela skörden är förstörd. En bild visar hur taket ligger 10 meter från husgrunden och hur allt däremellan är helt borta. En bild visar poliser som bär masker p.g.a. den horribla ruttna stanken och luften som fyllde El Llano. En bild visar människor som simmar i vattnet.

Här ser vi en på c:a 500kg mat, bestående av ris, bönor, olja, salt och tonfisk. Sammanlagt köpte vi 5 stycken sådana laster mat.

Här kanoterna som ska transportera maten den sista sträckan