Skriver dessa rader för att beskriva katastrofsituationen som råder i vissa delar av Panamá, och framför allt i vissa byar bland Emberaindianerna där vi har jobbat nu några månader. Jag vill också fråga om du vill hjälpa oss att hjälpa.

Bild från Chepo gränsstad till Darienregionen där flera tusen nu är hemlösa

Under en längre tid nu har det regnat extremt mycket i Panamá. Detta har orsakat mycket kraftiga översvämningar på många håll. Översvämningar har hänt förut, men nu är de av en dignitet som saknar motstycke historiskt. I det område vi har arbetat några månader ligger flera byar, alla husen och skördefälten helt under vatten. Dessa indianer är nu spridda runt omkring. Just nu är det skördetid, men deras skördar av huvudsakligen ris och platanos är helt förstörda. Emberaindianerna lever av sina egna odlingar, och får också en liten inkomst av arbetet. Nu har de därför ingen mat och inga pengar. Detta drabbar dem också långsiktigt eftersom de är beroende av att få utsäde från årets skörd, för nästa års plantering. Detta innebär en mycket svår situation, minst två år in i framtiden.

På måndag skulle vi gjort en resa till Dariendjungeln, för att predika och producera radioprogram. Detta är helt inställt därför att landsvägen ut till Darien från Panama, ligger helt under vatten på två ställen. I bästa fall öppnas vägen på tisdag, om det slutar regna. Det verkar dock som att regnet fortsätter, vilket aldrig har hänt historiskt i Panamá. Regnperioden slutar alltid i och med november och därefter kommer torrperioden som varar i flera månader. I tisdags åkte vi för att predika i Colón, Panamas näst största stad. Där vadade folk omkring på huvudgatan, med vatten upp till knäna. När vi åkte hem fick vi stanna på den stora motorvägen mellan Panama City och Colón, och stå still en längre tid. Från ett berg intill motorvägen hade stora jordmassor rasat ner och täckt hela den sidan av motorvägen där vi åkte. Det tog tid innan de hade grävt fram en passage som vi kunde åka genom. För några dagar sedan fick Panamakanalen stänga helt under ett helt dygn. Detta har bara hänt en gång tidigare i historien. Detta var orsakat av vattenmassorna. Den jättelika nybyggda bron över Panamakanalen fick stänga helt och kommer att ta månader att reparera, efter att ett större segment har rasat. Man säger att allt detta beror på väderfenomenet La Niña. Presidenten har tydligen idag deklarerat nationell katastrofsituationen.

Här följer en sammanställning av vad vi planerar göra och en fråga om ni kan vara med stödja katastrofprojektet.

* Emberaindianerna i de drabbade byarna behöver tält (de har för tillfället inga bostäder). De behöver mat och förnödenheter. Detta gäller alla åldrar, från bebisar till äldre. Vi kommer att handla allt detta i större mängder från distributörer här i Panamá och transportera ut detta till Darien.

*  De behöver att vi samlar folket till en central plats och att vi tillsammans med lokala ledare organiserar en plan hur vi kan hjälpa dem. Vi hoppas ha allt klart på tisdag när vägen öppnar igen, så att vi då kan transportera ut den akuta hjälpen. Dennis och Jeanne Cooke, vilka vi jobbar för i Darien, har startat några församlingar i detta område. De är själva just nu i U.S.A., men deras två söner är här i Panamá. I princip har inga andra kyrkor tillträde till dessa byar, beroende på indiankultur och indianlagar. Dessa byar är därför väldigt beroende av att just dem agerar. Deras söner Chad och Jason är mellan 30-40 år. Vi kommer att organisera hjälpinsatsen tillsammans med dessa mycket kompetenta ledare.

* Situationen i landet är så svår att hjälpen från stora hjälporganisationer kan dröja innan den når fram till just dessa byar. Mat och förnödenheter kan ta veckor innan det kommer med båt. Det större hjälporganisationer kan göra är att bistå i hjälpen på längre sikt. Det finns med andra ord ett kortsiktigt akut behov och ett långsiktigt behov. Det långsiktiga behovet handlar om att ge mat och hjälp om en månad och framåt, att bygga upp förstörda byar och få fram utsäde för nästa års skördar.

* Vår fråga är om ni kan ge ett snabbt ekonomiskt bidrag som självklart helt och hållet går till att avhjälpa den akuta nöden i detta område. Vi använder dessa pengar till att köpa upp och transportera ut förnödenheterna till detta område.  I så fall sätter du in ditt bidrag på Harvest Centers Panamakonto plusgiro 539686-6. Märk bidraget ”katastrofhjälp”. Det kan ta några dagar för pengar att komma fram. Skicka därför ett meddelande till oss på mail sven.bengtsson@harvestcenter.se så fort du bestämt dig. Om vi vet med säkerhet att ett bidrag kommer in kan vi ligga ute med pengarna några dagar. Vi måste agera snabbt.

Först ett litet förtydligande. Senaste bloggen som handlade om barnhemmet Malambo skrevs av Vicky.

Åh, vad mycket vi har pastorer och Guds församlingar på vårt hjärta. Vi känner det som den största förmån i världen att få besöka församlingar. Stärka dem, uppbygga dem, och koppla tillsammans med dem för att se Guds ord och kraft påverka, förnya, utrusta och förvandla männikors liv. Senaste veckan har vi besökt två olika församlingar på två mycket olika platser i Panamá. Dels församlingen La Grey de Dios, ute på landet i närheten av Penonomé, och dels Aposento Alto som ligger mitt inne i centrala Colón, Panamás nästa största stad. Två församlingar, med två helt olika situationer och förutsättningar.

Tillsammans med pastorsparet Próspero och Elvira

Pastor Próspero och hans härliga fru Elvira gör ett hjältejobb i sin församling La Grey de Dios. Vi hade möten där under förra helgen. Mötena var mycket annorlunda. Jämfört med föramlingar och möten i Sverige var de mycket annorlunda. Han som ledde lovsången påminnde om Stevie Wonder, i det att han var blind och hade stora solglasögon på sig. Han hade samma inlevelse och engagemang som Stevie Wonder. Han var dock helt ensam uppe på scenen. Rytmsektionen befann sig bakom oss, på rad två och tre. Där olika medlemmar hade plockat åt sig olika rytminstrument. Vilken härlighet från Gud som spred sig i mötet! I mötena predikade jag om att spränga begränsningarna och vandra i tro på Gud. Budskapen togs emot av vidöppna hjärtan. I ett av möten hörde jag en liten flicka som grät högljutt och skrek av smärta. Jag och Vicky gick och frågade vad som orsakade henne denna smärta. Hennes mamma berättade att hon var född med ett missbildat knä, som inte fungerade, och som heller inte gick att operera. Detta orsakade en svår smärta, eftersom allt verkade sitta löst i knät. Vi la händerna på knät och bad en längre stund för henne. Efter förbönen kunde hon gå obehindrat och all smärta hade försvunnit. Det gick inte att missta sig på glädjen och lättnaden hos den lilla flickan, som resten av kvällen gick omkring och strålade. Nästa dag vittnade den lilla flickan om detta i barnkyrkan. Vicky ledde nämligen ett barnmöte på söndagen, under ett träd i strålande solsken. Kyrkan har inte något rum där barnen kan vara. Detta är ofta fallet med kyrkor och församlingar runt om i landet. Barnledarna var så tacksamma till Vicky för all hennes input i deras arbete. Barnen var också glada och så inspirerade efter barnkyrkan, som hölls innan gudstjänsten, att de sprang in i kyrkan, satte sig längst fram och lyssnade på hela min predikan. Detta till föräldrarnas stora förvåning. Detta brukar nämligen aldrig hända. Efter barnkyrkan brukar barnen gå hem eller springa runt och leka.

Barnkyrka i det öppna

Från kyrktomten, Papaya

Från kyrktomten, sockerrör

I Penonomé besökte vi också platsen för Panamás exakta mittpunkt. Jag kom ihåg orden från bibeln att var plats vår fot beträder ska tillhöra oss. Vi begär Panamá och dess folk för Guds rike.

Panamás mittpunkt i Penonomé

Ett par dagar senare åkte vi till Colón och Aposento Alto. Pastor Dewar hade bjudit in oss till en speciell högtid med anledning av mors dag. Mors dag firas mycket stort i Panamá och det var riktigt spännande att se vad de skulle hitta på. Vi älskar den här församlingen. De älskar Guds Ord och har en stor mogenhet. De prisar Gud från djupen av sina hjärtan och har en underbar lovsång. Dessutom älskar de att spexa, ha kul och skratta. Jag predikade ett speciellt budskap för alla mammor. Efter det bad vi för ett flertal mammor som sökte Gud på olika sätt för att få hjälp i sin roll som mamma.

På Aposento Alto

Här följer anvisningar från Skånska Dagbladet från 1920 om hur man firar Mors Dag.

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete under den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar. Något vackert läses upp utantill, och hjärtats tack bringas Mor, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig Mors förlåtelse för ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.

6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för Mors dag.

Barnhemmet Malambo och några av dess byggnader

Vår mission i Panama började starkt så fort vi hade landat här, och Gud har fortsatt öppna dörrar för oss. Vi är upptagna med att predika Guds Ord, träna ledare, och mycket mer som vi alltid försöker informera er om i våra bloggar och nyhetsbrev. Jag trivs med att tjäna Gud här och predika Hans Ord som hjälper människor.

Jag glädjer mig också när jag även får tjäna människor på ett praktiskt sätt. Att besöka barnhemmet Malambo har varit ett sätt för mig att tjäna andra människor. Jag går inte dit för att predika egna ord, utan för att visa med gärningar Guds eget Ord om kärlek och omsorg till de som inte har några föräldrar. Barn har alltid en speciell plats i Guds hjärta. Jesus sa, ”Låt barnen komma till mig”.  Det finns så många barn som ändå aldrig får höra om Honom, och som inte får uppleva Hans kärlek. Bibeln talar också mycket om att ta hand om änkan, främlingen och den föräldralöse.

Sedan augusti har jag en gång i veckan besökt barnhemmet i Malambo, som ligger i förorten Arraiján. Ibland har också Elida och Jennifer följt med. Den församling vi är med i här i Panamá (Panama Internationl Church) arrangerar så att olika grupper av kvinnor åker dit olika dagar i veckan och så täcker upp veckans alla dagar. Visionen är att vara droppar av glädje. Att ge glädje till barnens liv en droppe i taget.

Det finns flera hus där med c:a 25 barn som bor i varje hus. I varje hus fins också några arbetare som tar hand om barnen, lagar mat osv. De har även en skola med 400 elever. Några av dessa barn kommer utifrån, men de flesta eleverna är de föräldralösa barnen som bor på barnhemmet. Det hus vi besöker är det med barn i åldern 1-3 år. Barnen blir så glada när vi kommer dit. Då får de någon att leka med och någon som har tid att krama om dem och visa dem kärlek. Ofta har inte de som tar hand om barnen tid för det, av den anledningen att de har så många barn samtidigt. Därför uppskattar de att vi kommer dit och hjälper dem. Vi hjälper till med att sitta ner med barnen, läsa böcker för dem, leka, ge dem mat, osv.

En dag kom jag dit och träffade en liten flicka som hade varit där i bara tre dagar. Hon fick stanna i sin säng därför att hon inte ville göra någonting. Hon rörde sig inte, och de var rädda för att något annat barn skulle trampa på henne om de satte ner henne på golvet med de andra. Hon var undernärd och tyst, ja helt apatisk. Denna lilla flicka är två år, men ser ut att vara ett år. Jag sökte kontakt med henne där hon låg i sin säng, men fick ingen kontakt. Jag tog henne i famnen ändå, kramade henne och viskade Guds Ord av kärlek till henne. Då kunde jag känna hur hon slappnade av i min famn och la sitt ansikte mot min axel. När jag skulle hem igen, ville hon inte släppa mig. Det var så svårt att lämna henne, och hon började gråta. Jag förstod att jag måste tillbaka dit nästa vecka. Men eftersom andra grupper från vår församling besöker barnhemmet på andra dagar visste jag att hon skulle få samma kärlek och omsorg nästa dag, när jag inte fanns där. Det var till stor glädje för mig att komma dit två veckor senare och finna en helt annan person, en glad liten flicka som sträckte ut sina små armar till mig för att jag skulle bära henne. Hon välsignade mig med det vackraste leendet jag någonsin sett. Gud är så god! Hon har ingen familj, hon kan inte förstå mycket nu, men hon känner sig älskad! För två veckor sen tog vi en hel avdelning ut till en djurpark. Oj vad de var glada att få komma ut och se alla djur, och träffa andra människor. Jag är så tacksam till Gud att jag får vara med om det här. Att vi tillsammans får vara med om att göra skillnad i en människas liv. 

Syster Lourdes (föreståndarinna sedan 30 år) och Isela, en av arbetarna

 

 Det är verkligen en ära för mig att även tjäna personalen på Malambo genom att hjälpa dem i deras uppgift att ta hand om de fattiga och föräldralösa. De är hjältar i Guds Rike. Igår gjorde vi en julfest för alla som arbetar på Malambo. Varje arbetare fick en korg full av fina presenter. Deras ansikte strålade av glädje och tacksamhet. De berättade att det vi gjorde betydde så mycket för dem, det rörde deras hjärta djupt. Det var en uppmuntran för dem att orka göra sitt arbete bland barnen. Ett arbete som är så underbart, men många gånger hårt och intensivt. Det var många glada arbetare vi lämnade igår när vi gick ifrån barnhemmet. 

Några av korgarna vi gav till arbetarna på Malambo

Klimatet var något bistert

Oj vad det kändes annorlunda att besöka Sverige. Sverige är ju inte ett land som jag besökt tidigare. Där har man ju bott. För en halvlatino som jag, kan det också kännas något exotiskt att besöka detta land någonstans i närheten av nordpolen, strax intill Sibirien, där man börjar tro att isbjörnarna ska dyka upp när som helst på gatorna och solen går ner halv fyra på eftermiddagen. Nåväl, skämt åsido, att få möta alla gamla vänner på Harvest Center gav massor av ljus och värme i hjärtat och gjorde att jag stormtrivdes under de 2½ vecka som jag vistades där.

Pastor John-Ted Berge och nya medlemmar

Det var en speciell glädje att möta församlingen nu när man varit borta några månader, och kunna konstatera att ett nytt momentum har börjat ta fart efter alla förrändringar som varit. När man under ett helt decennium lagt ner allt av hjärta och själ, och ofta betalat ett högt pris, för att se en församlingen bryta fram, då är det naturligtvis med stor bävan som man lämnar över. Därför var det en glädje att se stabiliteten och tryggheten i verket, att allt utvecklas på ett underbart sätt och att Harvest Center går en underbar framtid tillmötes. En av höjdpunkterna under resan var att få vara med om en av de många dopförrätningar som har varit under den senaste tiden. C:a 30 stycken har blivit döpta i år. En annan glädje var naturligtvis också att få predika Guds Ord. Jag kände mig verkligen som att jag var på hemmaplan igen.  

Uppe bland bergen i Panamá

Även Panama har sina områden där evangeliet inte har nått fram. Där det inte finns några fungerande församlingar. Dessa platser ligger uppe i bergen, några timmars bilresa från Panama City. Ofta måste man ha en fyrhjulsdriven SUV för att ta sig fram. Vi har märkt att vår Kia Carnival inte riktigt klarar av alla vägar och att ett behov av en Land Cruiser eller något likande håller på att växa fram. Vi vill ta Guds Ord till de mest avlägsna platserna i Panamá. Det intressanta med Panamá är att bara Panama City har en hög befolkning. Alla andra städer är ganska små. Det betyder att många människor fortfarande bor ganska kringspritt i mindre byar och ofta inte ens i byar, utan de små enkla husen ligger utspridda överallt. Förra helgen åkte jag och Vicky tillsammans med vår vän Ted Trandahl till en plats långt uppe i bergen. En pastor från Panamá City vid namn Correa, som dessutom är Kunaindian, upplevde kallelsen till dessa bergsbyar och till människor som inte var Kunaindianer. Han är 64 år, men har mer energi än de flesta jag mött. Han skulle aldrig kalla sig själv det, men han är en apostel i ordets sanna betydelse. Han bryter ny mark där inget finns. Han vill själv helst inte vara pastor. Han vill hellre sätta in andra som pastorer i de församlingar han startar. Här i bergen lever han tillsammans med sin fru, utan lön under mycket enkla förhållanden i ett hus han själv byggt som ännu inte har någon el, men de har en stor vision och en stor genuin tro på Gud.

Pastor Correas enkla boning

Han berättar att det finns 22 byar med 700-800 människor i varje by, och att det inte finns några församlingar i dessa områden. De har nu börjat ett arbete att nå alla dessa med evangeliet och starta nya verk. Bland annat håller han på att starta upp ett bageri under sitt eget hus. Där ska de baka bröd och sälja, för att på det sättet förlösa pengar för Guds rike. Det verkar självklart för honom att det ska ligga med ett traktat i varje brödlimpa. De berättade för mig det underbara undret att en icke troende man inne i Panamá av någon anledning skänkte ett stort dieselaggregat. Nu kan därför äntligen få ström. Jag svarade, ”Va bra, nu kan han få ström till sitt hus”, men det verkade han inte så intresserad av. Det är viktigare för honom att kyrkan han byggt ska ha ström. Sitt eget hus vill han istället skaffa el till genom att sätta upp solceller. Det skulle kosta 400-500 dollar, vilket han nu står i tro för. Vår fråga är hur vi kan backa upp en sådan är människa och alla kreativa idéer han har från Gud.

Pastor Correas kyrka

Ett par dagar senare åkte jag och Vicky till en regional dag för pastorer inom Assemblies of God, i staden Aguadulce, som ligger c:a 3 timmar från Panama City. Flera av pastorerna hade jag träffat tidigare när jag byggde kyrkor tillsammans med Larryon Truman. Larryon var också den som tog oss med till denna pastorsdag. Det blev en spännade dag tillsammans med dessa eldiga hängivna ledare. Assemblies of God gör ett fantastiskt fint arbete i Panamá. De är offensiva och startar massor av nya församlingar hela tiden. Vi upplever nu hur många starka relationer byggs med dessa pastorer och vi har redan fått många kallelser att predika och betjäna i detta sammanhang och i dessa församlingar.

Regionalt pastorsmöte Assemblies of God

The band

När Vicky inte själv spelar in program är hon ibland min tolk. Då trivs jag allra bäst. Både när vi producerar fler radioprogram och när vi predikar i en församling. I församlingen där vi predikade verkade Gud på ett underbart sätt. Församlingen bestod av 100% Emberaindianer. Vissa var målade på ett traditionellt sätt i ansiktet och på andra ställen på kroppen. Lovsången gjorde nästan att man kände att man dansade runt en lägereld med indianer från någon Westerfilm. Under en lång tid höll musiken samma rytm, men en mycket enkel melodi. Musiken verkade vara byggd mer på rytm än på melodi och varje instrument var som ett rytmintstrument. Ett flertal blev underbart döpta i den helige Ande och jag blev ganska överraskad över en del starka manifestationer.

Vi börjar upptäcka djur och natur som finns runt knuten där vi brukar bo i Darien. Här är en bild på en ganska stor färggrann spindel som satt i den lilla blommande häcken runt altanen på framsidan av huset.

Vicky predikar på Estereo Vida

Under två veckor, och två resor, besöker vi Dariendjungeln sammanlagt en hel vecka och producera program som sänds på Estero Vida. Denna radiostaion som missionärsparet Dennis & Jeanne Cooke driver, är en av de 5 största radiostationerna vad gäller antalet lyssnare. Det ger oss stor inspiration och motivation att veta att vi därmed når tusentals lyssnare med varje program och att det underbara budskapet från Jesus förvandlar många människors liv. Programmen når ut över hela Darien och når både den vanliga latinobefolkningen och de olika indianbyarna som finns utspridda i regionen. Kanske att den Colombianska Farqgeurillan lyssnar djupt inne i djungeln. Utöver att producera radioprogram predikar och undervisar vi i en lokal församling på orten. Kallelser har också börjat komma in från olika lokala församlingar i Darien. Vi får se hur tiden räcker till och vad som ska prioriteras.

Estereo Vida

Christian och Dennis följde med oss denna veckan. Visst var det spännande för dem att gå ner till floden för att se om man kunde få syn på krokodilerna, eller veta att när som helst kan en apa visa sig i träden. Man måste också veta var och när man sätter fötterna. Giftormar, Tarantullaspindlar och skorpioner finns finns i omgivningen.

Om ett par dagar återvänder till Darien igen. Under en månad gör vi sammanlagt tre resor. Vår vision är att se det levande och kraftfulla gudsordet förvandla många människors liv.

Stationen med sina skyhöga master

Detta var en värdefull erfarenhet på många sätt. Man kom verkligen ner på marknivå i hur förhållandena är för många kristna och deras församlingar. Det var också en tid av betydelsefullt relationsbygge, då ett flertal lokala pastorer och även distriktsföreståndaren för Assemblies of God deltog i byggena på samma sätt som alla andra. Inom en snar framtid kommer vi att lägga upp ett reseschema och hålla en del möten och seminarier i dessa församlingar.

Kanske att detta vore en utmaning för alla härliga byggare vi har i Sverige, att bland alla kampanjteamresor och andra typer av missionsresor, också göra en praktisk missionsteamresa. Under 10 dagar besöka de avlägsna trakterna i Panama och bygga ett par kyrkor. Det var en ljuvlig upplevelse när vi slutet av bygget samlades, bad och la händer på byggnaden och på det sättet avskilde byggnaden till Gud. Teamet från USA hade med sig två mindre ljudsystem som de vid dessa tillfällen överlät till de båda lokala församlingarna, tillsammans med en del andra gåvor och presenter. 

Här lagades mat av lokala förmågor till hela teamet